Hallsbergs station skrifver en resande till oss, är ett bevis på, hvilken hastig uppblomstring jernvägar kunna framkalla på de orter, der de stryka fram. Då jernvägen mellan Stockholm och Göteborg öppnades, funnos vid det dittills obemärkta Hallsberg endast några få, enstaka boningshus. Till en början fanns endast hotellet (ej det nuvarande, utan det förra, af trä, som nedbrann 1864) och ett en hr Lindahl tillhörigt hus, i hvilka resande kunde mottagas. Kommer man nu till Hallsberg, har platsen ett annat utseende; på aftnarne ser man en massa ljuslågor skimra, såsom närmade man sig en liten stad. Och hvarifrån komma väl de? Jo, från hr Thermenius mekaniska verkstad, från gaslyktorna kring stationen, från de mer än 30 hus, hvilkas upplysta fönster vänligt inbjuda den trötta, och frusna resanden till hylla och vederqvickelse. Tre större etablissementer för resande finnas kring stationen, hotellet, gästgifvaregården och fröken Nilssons etablissement, hvilka, uppfylla alla billiga anspråk.
Handeln här är också ganska betydlig; flera handelsbodar finnas, i hvilka omsättningen tyckes vara

mycket liflig; bland dem eges en af herr Bergöö & komp., hvilka äfven drifva kommissionsrörelse och affärer med bergslagsprodukter.
I närheten af stationen har hr Lindahl låtit uppföra en större byggnad, innehållande en större sal och tre rum, som han godhetsfullt upplåtit till skolsal åt vid stationen befintliga barn, hvilkas ledare och lärare är hr P. Strandberg, som här gjort sig känd såsom en för upplysningen nitälskande man. Hr Strandberg har äfven inöfvat å stationen varande jern-vägstjenstemän och några andra personer i sång och musik, så att man nu mången gång om qvällarne får höra sång och instrumentalmusik från "Hyddan", såsom hr Lindahls hus benämnes.
Den tiden torde icke vara långt aflägsen, då Hallsberg kommer att göra anspråk på namn, heder och värdighet af köping, och mycket sangviniska hallsbergare mena tro på att köpingen in spe inom ett femtital af år skall ha tagit lofven af "systerstaden" Örebro. Den som lefver får väl se!

Ur DN 1870-11-04